Kjell Bergman har stenkoll på alla växter i palmhuset. 

– Under påskhelgen drog vår irisutställning 5300 besökare till Palmhuset under fyra dagar. Det är rätt bra, säger Kjell Bergman med ett försiktigt leende, men låter förstå att det för honom är en sann glädje att se så många njuta av det palats som varit hans ansvarsområde sedan 30 år.

– Det är en väldigt vacker byggnad. Det har jag alltid tyckt. En del säger att de får två upplevelser: både glashuset och växterna. Och ett extra plus är ju att man kan se ut, och samtidigt få kontakt med parken.

I höst fyller han 64 men funderar inte särskilt mycket över att varva ner.
– Som jag känner det nu håller jag gärna på några år till. Jag trivs så bra, och bestämmer ju själv över min dag. Det är inte alla som har den friheten, säger Kjell som cyklar till jobbet från hemmet i Krokslätt vid halvsjutiden varje morgon.

"– Det är ju ett levande material. Vissa saker trivs väldigt bra, säger Kjell så att man blir lite osäker på om han talar om sig själv eller växterna."

Mest rhodendendron hemma

Och om någon till äventyrs undrar över hur trädgårdsmästarens egen privata trädgård ser ut så är svaret att han länge fört en ojämn kamp med traktens älgar, rådjur, harar och skogssniglar.

– Förr hade jag mycket perenner, men nu är det mest rhododendron.
Som tonåring hemma i Västerås tänkte han först försöka bli byggnadsingenjör men upptäckte tidigt att vägvalet skavde. Studierna till byggnadsritare avbröts till förmån för en trädgårdsmästarutbildning som följdes av en ”högre specialkurs i trädgårdsodling” i Norrköping. Och när damen i hans hjärta – de möttes under en Greklandssemester – visade sig bo i Göteborg, bröt Kjell upp, och snart nog hade han både fästmö, bostad och anställning i rikets andra stad.


– Det var 1978, och jag fick börja som trädgårdsmästare ute i parken. Men det var redan från början ett fast jobb och nu är jag den som varit här längst av alla.

En del kommer nästan dagligen

I en bransch där många är säsongsarbetare, eller frestas att söka sig vidare till nya spännande trädgårdssatsningar, har Kjell hittat sina utmaningar innanför Palmhusets glasade väggar.


– Det är ju ett levande material. Vissa saker trivs väldigt bra, säger Kjell så att man blir lite osäker på om han talar om sig själv eller växterna.

Att både växter och besökare trivs med trädgårdsmästaren är tydligt. En del stammisar gör snart sagt dagliga besök i Palmhuset och följer årets växlingar med stort intresse. Några av dem känner Kjell till namnet, andra tar mod till sig för en försiktig fråga om en planta eller ett träd.
– Det skulle kännas väldigt konstigt att inte hjälpa till om någon undrar. Det är en del av jobbet – som en service kan man säga.

Pratar du med växterna också?

– Nej, det har ju gjorts undersökningar på det. Det funkar inte…
Pressad på frågan om favoriter medger Kjell att han har ett gott öga till kameliorna, för att i nästa sekund ömsint blicka mot ett kaxigt träd med skott som för tankarna till en punkares tuppkam.
– Den heter Sansevieria, kommer från Afrika och är släkt med svärmorstungan. Jag är väldigt förtjust i den.

Hit till Palmhuset från 1878 har modefotografer ofta sökt sig för den spännande och exotiska miljön. Här har film och TV hittat rätt inramning, och hit har människor sökt sig för tröst och glädje.


– Begravningsceremonier har förekommit, och bröllop har vi haft många. Min äldsta dotter Sofia gifte sig här 2009. Det var en jättefin dag i slutet av september, minns Kjell som nöjt konstaterar att många ungdomar verkar uppskatta Palmhusets speciella atmosfär.


– Jag ser gärna att folk tar med sig fika och sätter sig här. Med allt fler besökare har det på ett sätt blivit lugnare här. Miljön gör sitt – man sänker liksom rösten lite grann.