”Jag satt hemma och plinkade på Linas röda piano när hon hade dött. Det fick mig att känna en närhet till henne. En massa gamla låtar dök upp i huvet och det kändes som jag pratade med henne. Hur kunde det bli såhär? Varför? Finns det nån mening i allt detta? Jag fick berätta vad jag kände. Ibland brast det men det gjorde inget, det var bara att stanna upp, ta ett djupt andetag, torka tårarna från tangenterna och fortsätta. Efteråt kändes det lite bättre för en stund.
Jag tycker man ska försöka omvandla personliga tragedier till något vettigt. Jag vet inte vad Lina skulle tyckt om det. En gång snörpte hon föraktfullt på munnen och sa ”Nu kommer du väl göra en skiva om mig när jag har dött”. ”Absolut inte!” sa jag. Men det spelar ingen roll, inte nu längre. Hon är borta och jag är kvar.
Att spela och sjunga bort det onda har alltid varit bästa medicinen. Jag har märkt att andra kan finna tröst också, säger dom iallafall, när man försöker sätta ord på desperation och förtvivlan. Låtarna fanns där redan, jag behövde bara sätta på dom lite nya kläder. Låta orden stå i centrum ihop med ett piano, ett par musiker och en stämning.
“Det är inte rock’n’roll men det är nödvändigt.”
